i mormors lägenhet var det riktigt äckligt. det såg ut som på en brottsplats. stanken av olycklig och asocial gamling var nästan outhärdlig. jag och mamma satte igång och städade på en gång. vi hittade högvis med små vykort med jesumotiv, torkade bönor i ett durkslag med en sked i, gamla bindor och bortglömda räkningar. funderade ett tag på om mamma bett mig att följa med för att visa hur illa det kan gå om jag inte lär mig att hålla rent själv.

när städningen var klar åkte vi och hälsade på henne på sjukhuset. jag kände knappt igen henne. håret var ovårdat och ögonen var uppspärrade som på ett vettskrämt rådjur. hon behövde hjälp för att resa på sig. vi pratade inte så mycket om vad som hade hänt. hon bläddrade lite i tidningarna vi hade köpt till henne, åt lite av chokladen och tittade på julkorten hon hade fått.

sen åkte vi till morfar, den store bohemen. han hade hittat kläder på sin vind, äkta armani åså. försökte kränga av halva sin garerob på oss, "man måste ju tänka på er så ni inte behöver ta hand om allt detta på en gång sen när jag dör". sen hade han bestämt sig för att börja tänka på det här med miljön också. kylskåpet var avstängt och innehållet hade fått flytta bort till fönsterbrädet.

nä. nu tänkte jag klä granen i det fulaste pynt jag hittar, sticka, knäcka några nötter, titta på anna anka och vara allmänt fridfull och störande. det är ju jul trots allt.

idag fick jag världens finaste julhälsning, från emma. och detta är väl ett slags svar till henne;

jag vet inte hur många gånger jag har träffat dig. inte mer än tio tror jag. trots detta har du blivit en av mina närmaste vänner.

när jag lärde känna dig bodde du i ludvika. vi brevväxlade med varandra och vi brukade främst skriva om snygga pojkar i band och prata om hur braaa mando diao var. nu bor du i falun. mando diao är inte lika braa längre. vi har slutat brevväxla. de saker som då höll ihop oss spelar inte lika stor roll i våra liv längre som det gjorde då. men vi håller fortfarande kontakten, vilket jag är jätteglad över att vi gör.

jag har kvar alla brev jag någonsin fått av dig, ibland brukar jag läsa igenom dem och skratta. gud. vad töntiga vi måste varit. har en jättefin del ifrån ett brev jag fått:
"Men iallafall Ylviz, så dom fulla sakerna (ungdomarna) är säkert inte på P&L för musiken. Och massor har nog inte hört talas om lagom. Det är helt okej att dricka om man gör det lagomt. Så man vet vad man gör och man kommer ihåg allt. Typ ja. Jag vet inte hur folk tänker. ^^ Men jag tror inte att det är så roligt att vara så full att man inte kan gå. Jag kan inte ha någon åsikt, för så full har jag aldrig varit"

första gången vi skulle träffas kommer jag ihåg så himla väl. det var på peace & love 2007. jag hade tjatat som en galning på mamma och pappa för att få åka dit. efter den festivalen skulle du följa med mig ner till göteborg och gå på pier pressure. vi skulle träffas utanför kupolen i borlänge. jag var jättenervös och virrade runt i kupolen ett tag och hittade tillslut rätt. såg en tjej med illrosa hår sitta på en bänk och titta sig omkring. jag ville inte springa fram till vem som helst, så jag plockade upp mobilen och ringde ditt nummer för att kolla om det var du, vilket det var.


 
vi har så många fina minnen tillsammans. orkar inte skriva ner alla men jag borde verkligen ta mig tid någon dag och få ner det någonstans. skriva om när vi låg på ditt golv och skrattade så vi grät åt "söta" bilddagbok-popare, och dagen efter klä ut oss i våra popigaste kläder och cykla ner till centralen i falun för att möta julia och iara. eller när vi var så fulla att vi knappt kunde stå upp på lykke li och träffade ossiebanana. eller när vi sprang runt på siesta och pratade "skånska". eller när vi satt på en gräsmatta i borlänge och åt världens tjockaste pizzor. eller när vi egentligen skulle sova men inte kunde för vi var så inne i att prata om julia - vårat bästa samtalsämne.

emma, det bästa med dig är att även om du bor mil härifrån vet man alltid vart man har dig. jag behöver inte prata med dig varje dag för att vi ska hålla kontakten. jag tänker inte spåna i hur det hade varit om vi hade bott närmare varandra, men jag tror faktiskt det är bra sak att vi bor så långt bort ifrån varandra. man hinner liksom aldrig att tröttna på den andre. det här kan låta lite cheesy, fast hela texten är cheesy så du borde ha vant dig vid det här laget, men jag hoppas verkligen att alla alla känner en vän som du. någon man alltid kan lita på, som man vet alltid finns där och som får en att känna sig speciell.

älskar'ej